Dag 4 - Ons 30:e Jul

Att vakna väl utvilad efter en härlig natts sömn, till en helt underbar utsikt, kände vi oss ganska taggade. Hotellet hade en dator (Jag skulle tippa PPro med Win95 och ca. 12MB RAM) som man kunde hyra per halvtimme. Denna använde vi för att leta hotellrum i Nice. Sista stunden? Jovars, men vafan. Vi visste ju inte ens säkert när vi skulle anlända :) Till slut hittade vi ett lämpligt iaf och bokade för några dagar, via telefon.
        Personligen hade jag frusit en hel del den sista biten kvällen innan, så jag tog på mig den långärmade tröjan under läderjackan. Big mistake. Efter bara några mil är vi inne i italien. Fortfarande bergigt, men varmt. Varmare och varmare. Massor av små tunnlar på bergssidor åkte vi igenom, med sjöar och små kustsamhällen och hur musigt som helst. Det märktes att vi började närma oss så smått. När vi till stannade till på en rast plats i början av italien, för att vila våra stackars rumpor, var det en desperat jakt på skugga som gällde.

- Sidospår; Vid det här tillfället tänkte jag passa på att klargöra en sak. Som de uppmärksamma lade märke till i början, så körde Andreas en helt annan typ av hoj än jag gjorde. Jag kan villigt erkänna dock, att jag hade väntat mig bra mycket mer rump/rygg/arm/axel-ont från honom än vad han producerade. Jag får nog konstatera att det är inga större problem att köra långt på racinghojar ändå, som jag trodde. Personligen kör jag en glidare och det enda som stör mig är en jobbig sadel. Ryggen och armarna klarar sig rätt bra. Jag körde 22 mil i sträck på den gång, och åboy vad ont det gjorde i häcken. DAMN! Dock har jag fått reda på att det finns en alternativ sadel att köpa till Drag Star. En sån lär det bli till nästa säsong. Men som sagt; glidare eller räserhoj, inte så stor skillnad alls som jag trodde det skulle vara.

Vidare neråt förbi Milano. Vi konstaterar att även italienare suger på vägskyltning. Den här gången är det samma ortsnamn som står två gånger. Den ena var dock HELT fel för oss att köra, så vi fick in och vända lite i Milano för att komma på rätt väg igen. När vi väl kommit på Stora Vägen igen (SS456) så var det lite enklare. Fler tunnlar, mängder! Eftersom jag hade sotat visir var det mycket upp-ner med jämna mellanrum, och faktiskt ganska tråkig körning rent generellt. Och varmt, denna värme! Men efter en hel hög mil av svett och envishet, på väg ut från en tunnel, skymtar det mellan bergen! Blått, härligt, vackert och såååå efterlängtat. Medelhavet! Känslan av att äntligen få se det man längtat efter så länge är svår att beskriva. De flesta har säkert upplevt något liknande vid tillfälle, så jag ska inte uppehålla mig härvid.
        Vi kör vidare längs med kusten och passerade stad efter stad. Imperia, San Remo, Ventimiglia, Menton... Monaco. Vid det här laget blev siffrorna efter NICE på vägskyltarna lägre och lägre. Till slut anländer vi vid en avfart som känns helt rätt och vi lämnar den ganska irriterande motorvägen och kör in i tätorten. Behöver jag nämna att det är varmt? Klockan var ung. 17.30 vid det här laget och vi kör runt i Nice och letar efter vårt hotell. För er som inte varit i Nice förut kan jag tala om att det är inte en liten stad. Jag har ingen som helst aning om antal invånare eller så, men gott om gator har dom. Gott om bilar också. Och när klockan är ca. 17.30 skulle jag tippa att de även har rusningstrafik för FAN med bilar. Och avgaser. Och... efter 30-60 minuters letande inne i denna staden sjunker mitt humör till absolut botten då jag konstaterar att min oljelampa börjat lysa. SHIT!
        Vad gör man nu? Jag ropar till Andreas att hitta nånstans att stanna ASAP. Vi kör in i på en mindre trafikerad gata som en totalt puckad italienare påstår skall vara hem för vårt hotell och stannar. Efter lite rotande i manualen konstaterar jag att den säger inte särskilt mycket om oljelampan. "Stanna omedelbart och kolla oljenivån alt. kontakta verkstad". Tjena. Oljenivån är en bit över max och verkstad? I frankrike? Ingen av oss kan ett ord franska, det är för sent för att ringa en svensk verkstad och jag vill liksom inte sabba motorn. Jag må kunna lite om motorer, men nån mekaniker det är jag inte. Att jag har olja ser jag. Men varför lyser den? Min tanke är för högt tryck i motorn pga allt stillastående med motorn igång. Nivån är ju över max. Efter att ha stått stilla i en timme ungefär startar jag den igen, kommer 50 meter, sen börjar den lysa igen. (visar sig sen att den alltid tar en stund på sig att börja lysa när man precis dragit på tändningen) Jaaahapp. Nu börjar man misstänka att kanske givaren är trasig. Vi körde ju rätt hårt den sista biten alltså.. 130-140 för en hoj som maxar 170 är ju en del. Hade man bara vetat om det var nivåmätare man hade, så hade man iaf kunnat konstatera trasig givare..
        Vi har kommit till en mack när jag konstaterar att det börjar bli lite sent, och uppmanar Andreas att leta upp hotellet. Vi har fixat karta och hittat en juste vägbeskrivning, och han beger sig iväg. En halvtimme-trekvart senare är han tillbaka och uppmuntrar mig med ord som "juste rum", "5:e våningen" och "ingen hiss". Det är inte alls långt till hotellet, kanske 5 minuters körning men med den irriterande oljelampan lysande känns det inge bra. Jag bestämmer mig för att göra det iaf, and off we go. Inga problem. Parkerar utanför hotellet och går upp med packningen. Ringer och gnäller lite över min olyckliga situation till div. släkt och vänner, och sen går vi ut på stan och käkar en helt ok pasta. Vid det här laget är det vin som gäller; ölen har jag gett upp for now. För övrigt blir kyparn enormt skeptisk när jag som den naturligaste saken i min värld ber att få lite ketchup till min bolognese. "What for?!" utbrister han småleende. Stupid tourists...

Lite vin för mig och två guiness för Andreas (som har viss effekt på den blonde mannen :) går vi och lägger oss efter midnatt. Lång och jobbig dag.

Dag 5